’Robert: På den tiden då de vita betraktade sig som överlägsna var rasismen ofarlig. För kolonisatörerna, missionärerna och lekmannalärarna på 1800-talet var negern ett stort och ganska snällt djur med nöjsamma sedvänjor, en sorts något mer utvecklad apa. I värsta fall betraktades han som ett nyttigt lastdjur som dessutom var i stånd att utföra komplicerade uppgifter; i bästa fall som en enkel, oslipad själ som dock genom fostran var i stånd att höja sig upp till Gud - eller till det västerländska förnuftet. I vilket fall sågs han som en ’underlägsen broder’ och gentemot den underlägsne känner man inget hat, högst en sorts godmodighet von oben. I och med att de vita började betrakta de svarta som jämlikar stod det klart att de förr eller senare skulle betrakta dem som överlägsna. Begreppet jämlikhet har ingen grundval hos människan’, fortsatte han, och viftade på nytt med pekfingret... . ’Eftersom de vita betraktar sig själva som underlägsna och månar om att bli förstådd är marken beredd för att en rasism av ny typ ska dyka upp, byggd på masochism: om man ser tillbaka på historien är det under sådana omständigheter som man griper till våld, raskrig och massakrer. Alla antisemiter är till exempel ense om att tillskriva judarna en överlägsenhet av en särskild ordning: om ni läser tidens antisemitiska skrifter kommer ni att slås av att juden betraktas som intelligentare, listigare, att han förses med särskilda egenskaper på finansområdet - och dessutom en gruppsolidaritet. Resultat: sex miljoner döda. [...] Rasismen tycks först kännetecknas av en stegrad antipati, en allt häftigare känsla av rivalitet mellan män av olika raser; men konsekvensen blir ett ökat sexuellt begär efter honor av den andra rasen. Det som verkligen står på spel i kampen mellan raserna ... är varken ekonomiskt eller kulturellt, det är biologiskt och brutalt: det är en rivalitet om den unga kvinnans vagina.’