De inföddas och de vitas stadsdelar kompletterar inte varandra. De båda zonerna står mot varandra, men inte som delar av någon högre enhet. De följer en rent aristotelisk logik och utesluter varandra. De finns ingen gemensam nämnare, ett av leden är överflödigt. Kolonialistens stad är solid, helt av sten och järn. Den har upplysta och asfalterade gator, stängda sopplårar som döljer rester av sådant man aldrig ser och aldrig kan ana. Den vite mannen visar heller aldrig sina fötter utom möjligen på badstranden, men då är den infödde för långt bort för att se dem. Deras fötter skyddas av solida skor, även om gatorna deras är rena, släta, utan ihåligheter eller skarpa stenar. Kolonialistens stad är en mätt och lat stad. Den är ständigt proppad med goda saker. Kolonialistens stad är de vitas, främlingarnas stad.

Den koloniserades stad, eller vad man kallar infödingstaden, negerbyn, kasbahn, reservatet är ett ökänt ställe, med illa beryktade invånare. Här föds barnen som det faller sig. Här dör folk hur som helst och av vad som helst. Det är en värld utan mellanrum. Människorna lever ovanpå varandra, deras ruckel och hyddor ligger staplade på varandra. Den koloniserades stad är en hungrig stad, som längtar efter bröd, kött, skor, bränsle och ljus. Den koloniserades stad är hopkurad, den ligger på knä eller vältrar sig i smutsen. Det är en stad för negrer, en stad för araber. När den koloniserade ser in i kolonialistens stad sär det med kättja och missunsamhet i blicken. Han drömmer om att äga allt detta, att äga det på alla sätt: att sitta vid kolonialistens bord, sova i hans säng, helst ligga med hans kvinna. Den koloniserade är full av avund. Kolonialisten vet om det. Han överraskar infödingens simmiga blick och anmärker beskt, på sin vakt: ’De vill ta vår plats.’ Det stämmer. Det finns inte en koloniserad, som inte någon gång om dagen drömmer om att sätta sig på kolonialistens plats.