Men vad är då denna sociala kompetens? Det rör sig knappast om det vi i vanlig mening kallar ett vara social, att vara öppen och trevlig, ta kontakt och kunna småprata. Det handlar snarare om en kompetens som är svår att beskriva. En tyst kunskap om hur man bör bete sig i svenskt arbetsliv, i arbetsgrupper, i beslutsgrupper, som chef eller medarbetare, för att framstå som effektiv och professionell. En kunskap som man får genom att bjudas in i gemenskapen, delta i arbetsgruppen, ta råd från chefen, lyssna till äldre medarbetare, gå bredvid och lära sig, få prova på och misslyckas. Den svenska tysta kunskapen byggs upp under hela livet, i hemmen, i förskola, skola, militärsjänst och så vidare. Den utgör ett avsevärt hinder för invandrare att komma in i svenska organisationer och när kraven på sådan kompetens ökar, vilket utmärker 80- och 90-talens svenska arbetsliv, växer också hindren för invandrare. Det är dessutom troligt att man i en kultur som den svenska, vilken under lång tid haft en homogen befolkning och ett enhetligt språk, har utvecklat en kultur som kan kommuniceras med ett minimum av åthärvor och att denna kultur därmed är "tystare" och mer oåtkomlig än i länder där man varit tvungen att kommunicera över språkliga och etniska gränser.