Man är antingen vid liv och stolt eller också är man död, och när man är död bryr man sig ändå inte om något. Och ens sätt att dö kan få en politisk innebörd. Så dör man i kravellerna. För en helvetes massa av de människorna finns det faktiskt inget att förlora - jag menar det nästa bokstavligt - med tanke på de förhållanden de kommer ifrån. Så om man kan besegra sin rädsla för döden, en rädsla som är högst irrationell, då är man på god väg. Och under ett förhör gäller samma sak. Vid ett tillfälle talade jag med en polis, och jag sade till honom: ”Om du vill att vi ska komma någonstans är det bästa vi kan göra att tala. Försök inte med misshandel för det kommer bara inte att fungera.” Och detta är också fullkomligt sant. För jag kunde inte förstå vad de kunde ta sig till som plötsligt skulle göra mig välvillig mot dem som människor. Men så fort de slår mig inpräntar de i mitt medvetande att de är poliser. Och jag förstår mig bara på ett sätt att ha att göra med poliser, och det är att vara till så lite hjälp som möjligt. Så jag tiger som musen. Och jag sade det till dem: ”Det hänger på er.” Vi hade en boxningsmatch första dagen jag var arresterad. En kille försökte klippa till mig med en tjock påk. Jag störtade mig på honom som en tjur. Jag tror att han hade fått instruktioner om att inte gå för långt och att använda öppna händer så att det inte skulle bli några märken i ansiktet på mig. Och naturligtvis sade han exakt vad du sade alldeles nyss: ”Jag ska döda dig.” Han ville skrämmas. Och mitt svar blev: ”Hur lång tid kommer det att ta dig?” Nu iakttog de naturligtvis min reaktion. Och de kunde se att jag inte var det minsta orolig. Om de misshandlade mig så var det ju jag som drog fördel av det. Jag kunde använda det. De hade nyligen dödat en människa i fängelset - en vän till mig - omkring tio dagar innan jag arresterades. I det läget skulle det ha varit ett förbannat användbart bevis om de attackerade mig. Det skulle åtminstone visa vilka möjligheter de hade och att det ledde till att den där killen dog. Jag ville att de skulle sätta i gång och göra vad de kunde göra så att jag kunde använda det. Jag var inte särkilt rädd för att våld skulle få mig att komma med några avslöjanden, som jag inte ville göra, för jag hade ingenting att avslöja om just det här ämnet. Jag hade ettmycket bra utgångsläge, och de hade ett dåligt. Min attityd var: Jag tänker inte låta dem ,gå igenom sitt program som de har planerat. Om jag reagerar skarpt på första slaget med samma kraft som de, kommer de inte att kunna räkna de följande fyra slagen metodiskt. Då är det ett slagsmål. Så om de tänkte ge mig ordentligt med stryk, men inte mer, så var min tanke att få dem att gå längre än vad de ville och att jag skulle ge igen så mycket jag kunde, tills situationen inte gick att kontrollera. Det enda problemet som han hade med mig var att han faktiskt inte kunde slåss med mig, för det innebar att måste slå tillbaka, som en man. Men han hade fått instruktioner om hur han skulle slå, och nu gällde de inte längre, för det var ett slagsmål. Alltså måste han dra sig tillbaka och få nya instruktioner. Så jag sade till dem: ”Om ni ska få er vilja fram måste ni sätta handbojor på mig och binda mina ben så att jag inte kan göra något motstånd. Om ni låter mig göra motstånd så kommer jag självklart att göra det. Och jag är rädd för att ni i så fall kommer att bli tvungna att döda mig, även om det inte är er avsikt.”