Dessa folk [indianerna] tycks mig således barbariska i den meningen att de har formats mycket lite av den mänskliga anden och står mycket nära sin ursprungliga enkelhet. Naturlagarna styr dem fortfarande, och de är ytterst lite fördärvade av våra lagar. De befinner sig i ett sådant tillstånd av renhet att jag ibland sörjer över att vi inte lärt känna dem tidigare - då det fanns människor som kunde döma dem bättre än vi. Jag sörjer över att inte Lykurgos och Platon fick träffa dem; det förefaller mig nämligen som om det vi faktiskt ser hos dessa folk inte bara överträffar alla målningar som poeterna har smyckat guldåldern med och alla försök att fantisera ihop ett lycksaligt tillstånd för människorna, utan också filosofins tankar och strävanden. De har aldrig kunnat föreställa sig en så ren och enkel naturligt som vi nu faktiskt ser, och de har aldrig kunnat tänka sig att vårt samhälle kan bestå med ett sådant minimum av konstgjorda och mänskliga sömmar. De är ett folk, skulle jag säga till Platon, där det inte finns någon som helst handel, ingen kunskap om böcker och vetenskap, ingen kunskap om siffror, inga ord för ämbetsmän eller politisk överhet, inget bruk av slaveri, ingen rikedom eller fattigdom, inga kontrakt, inga arv, ingen delning, inga sysslor annat än makliga, ingen respekt för någon annan släktskap än de gemensamma banden, inga kläder, inget jordbruk, ingen metall, inget bruk av vin eller spannmål. Själva de ord som betecknar lögn, svek, förställning, girighet, avund, förtal och förlåtelse är okända. Hur långt från detta fullkomliga tillstånd skulle Platon inte tycka att den stat vore som han själv har tänt ut: ’människor direkt komna ur gudarnas händer!’.