”Du borde be din far”, anmärkte Hans Hansen, ”att du också får rida, Kröger.”

”Ja...” sade Tonio på en gång hastigt och likgiltigt. Ett ögonblick snörde sig strupen ihop på honom, därför att Hans kallat honom vid tillnamn, och Hans måtte ha känt det, ty han sade förklarande:

”Jag kallar dig Kröger, därför att ditt förnamn är så tokigt, - ja, ursäkta, men jag kan icke med det. Tonio... Det är ju egentligen inte något namn. För resten kan du ju inte hjälpa det, för all del!”

  Nej, du heter väl egentligen så, därför att det är utländskt och är något särskilt...” sade Jimmerthal och låtsade, som om han ville säga något vänligt och försonligt.