Alla måste veta, eller minnas, att när Hitler och Mussolini talade offentligt så blev de trodda, applåderade, beundrade, dyrkade som gudar. De var ’karismatiska ledare’, de ägde en hemlighetsfull förmåga att förföra som inte betingades av trovärdigheten och riktigheten i det de sade utan av det suggererande sätt de sade det på, av deras vältalighet, av deras kanske instinktiva, kanske tålmodigt inövade aktörskonst. De idéer de förkunnade var inte alltid desamma och i allmänhet var de förvillade eller enfaldiga eller grymma; likväl hyllades de och följdes till sin död av miljoner trogna. Vi måste komma ihåg att dessa trogna, och bland dem de som idogt verkställde omänskliga order, inte var födda plågoandar, inte (utom i några få undantagsfall) var monster; de var människor vilka som helst. Monster existerar, men de är alltför få för att verkligen vara farliga; de vanliga människorna är mycket farligare, funktionerna som är beredda att tro och lyda utan att ifrågasätta, sådana som Eichmann, som Höss, kommendanten i Auschwitz, som Stangl, kommendanten i Treblinka, som de franska soldater vilka tjugo år senare agerade bödlar i Algeriet, som de amerikanska soldater som trettio år senare agerade bödlar i Vietnam. [...] Vi bör vara försiktiga med att låta andra representera våra åsikter och vår vilja. Eftersom det är svårt att skilja de sanna profeterna från de falska är det bra att misstro alla profeter. Det är bättre att avstå från de uppenbarade sanningarna, även om de hänför oss genom sin enkelhet och sitt skimmer, även om vi finner dem bekväma därför att vi får dem gratis. Det är bättre att nöja sig med andra, blygsammare och mindre entusiasmerande sanningar, med dem som man tillägnat sig med möda, steg för steg och utan genvägar, genom studier, diskussioner och resonemang, och som kan kontrolleras och bevisas.