Fysisk och psykologisk närhet till kolonisatörer framkallade en rad reaktioner. En var förbittring. Vid en närmare granskning var européerna inte de överlägsna och oskadliga varelser som de så gärna ville framställa sig som. Det blev uppenbart att de oavbrutet misslyckades leva upp till sina egna så kallade civiliserade måttstockar. De koloniserade som stod dem närmast var de som mest riskerade att bli utsatta för rasistiska ord och handlingar. Ju mer kulturellt assimilerade till européerna en koloniserad person blev, desto hätskare var uttrycken för den vita rasens överlägsenhet, eftersom rasismen manifesterades allt tydligare när den inte kunde skydda sig bakom den kulturella skillnadens sköld. Rasismens irrationella, skadliga natur stärktes ytterligare när icke-européer som erhållit de utbildningsmässiga kvalifikationer som krävdes för att stiga i olika institutioners hierarkier märkte att deras avancemang blockerades. Individuella meriter, visade det sig, spelade inte någon roll när kontrollen över de europeiska nyckelinstitionerna stod på spel. Hyckleriet nådde sin höjdpunkt när européer vidhöll att ett skäl till att deras civilisation var överlägsen andra var dess respekt för individen.