Under antisemitens bitterhet döljer sig den optimistiska tron att sedan Det Onda en gång röjts ur vägen, så kommer harmonin att återställas av sig själv. Hans uppgift är sålunda enbart negativ, det kan inte vara tal om att bygga upp ett samhälle utan endast om att rena det som redan finns. [---] En antisemitisk folkhop tror sig ha gjort tillräckligt då den massakrerat några judar och bränt några synagogor. Den representerar alltså en säkerhetsventil för de besuttna klasserna, som uppmuntrar den och på så vis ersätter det farliga hatet mot en regim med det välgörande hatet mot enskilda personer. Och framför allt är denna naiva dualism i högsta grad lugnande för antisemiten själv: om det bara är frågan om att undanröja Det Onda, så beror det på att Det Goda redan är givet. Man behöver inte alls söka det under ångest ... tålmodigt strida om det sedan man hittat det, pröva det i handling, verifiera det efter dess konsekvenser och slutligen påta sig ansvaret för det moraliska val man har träffat.