Detta naiva, men hos de flesta djupt förankrade synsätt, behöver inte diskuteras närmare eftersom denna skrift i sig utgör dess vederläggning. Det räcker att påpeka att inställningen rymmer en ganska betydande paradox: det betraktelsesätt i vars namn man utesluter ”vildarna” (det vill säga det man väljer att betrakta som sådana) ur människosläktet, är samtidigt det som mest utmärker vildarna själva. Man vet i själva verket att mänsklighetsbegreppet, som inbegriper alla former utan åtskillnad mellan raser eller civilisationer, uppstod mycket sent och endast fick begränsad utbredning. Inte ens där begreppet verkar ha nått kulmen av sin utveckling har det lyckats undkomma tvetydigheter och svackor, något som nutidshistorien visar. Begreppet verkar emellertid ha saknats helt hos stora delar av människosläktet under tiotusentals år. I berörda samhällen anses mänskligheten ofta upphöra vid stammen, språkgruppens, och ibland till och med vid byns yttre gränser; ett synsätt som för ett stort antal folkgrupper är så fundamentalt att de benämner sig själva som ”människorna”, (eller ibland ”de goda”, ”de förträffliga” eller ”de fulländade”, ord som jag använder med ett större mått av försiktighet) vilket medför att andra folkstammar, grupper eller byar inte delar de mänskliga dygderna, eller ens tillhör människoarten, utan på sin höjd utgörs av ”styggingar”, ”onda varelser”, ”tvåbenta apor” eller ”parasiter”. Ofta går man så långt som till att förneka främlingens allra sista förankring i verkligheten genom att se honom som en ”vålnad” eller ett ”spöke”. På så vis uppstår ibland märkliga situationer där två motparter hårt angriper varandra. Under det att spanjorerna några år efter upptäckten av Amerika ände undersökningskommissioner till Stora Antillerna för att utreda huruvida infödingar var besjälade, ägnade sig infödingarna själva åt att sänka ner vita fångar i vatten för att genom utdragen observation fastslå om deras lik utsattes för förruttnelse.

Denna på en och samma gång absurda och tragiska anekdot illustrerar väl kulturrelativismens paradox (som vi på annat håll kommer att återfinna i andra skepnader): det är just då man anser det vara befogat att diskriminera vissa kulturer och sedvänjor som man som mest likställer med de man försöker förneka. Genom att betrakta de som framstår som människosläktets vildaste eller mest barbariska företrädare som mänskliga, ansluter man sig till en inställning som är lika typisk för båda parter. Barbar är i första hand den som tror på barbariet.