Ayhan Aydin

Att arbeta på pendeltåg innebär både konstant rörelse och konstanta avbrott. Ständig framåtrörelse, ständiga stopp. Startpunkter, ändhållplatser. Spåret och tågvagnarna är konstanterna, människorna som matas in i tåget är hela tiden nya. De byts ut, eller förändras från en gång till nästa.

Vid slutstationen stannar tåget och väntar ett ögonblick.

Platsen långt där borta i andra änden är välkänd, konstant. Nya människor väntar där.

Tåget rör sig genom stadens olika ekonomiska zoner, och genom tiden. Rör sig, stannar, natt och dag. På morgonen strömmar fabriksarbetare i blåställ in i vagnarna, från sina bestämda platser i staden, fyller rummen med sina kroppar. Arbetarströmmen tunnas ut framåt dagen. Studenter, eller pensionärer, eller barn. Här och där av skinande vita skjortkragar.

Det finns också avhopparna, de som inte passar in, och som ibland lever större delen av sina liv inuti såna här tåg, och på bussar, vagnar. Alltid närvarande, halvt osynliga. Kompositionernas skitiga tankar. Brutna melodier.

Tusentals upphuggna ögonblick, möten, blickar och nickar.

Arbetar nattskiftet. Det tysta skuggsamhället av spöklika arbetare, mitt-emellan-existenser. Mörka spegelbilder av staden där utanför fönstren, halvt sovande, rör sig i drömmen. Tåget rör sig. De tysta skuggorna som fladdrar framför ansiktet när du sover. Arbete och ärenden ingen ser. Armén av bleka. Grått morgonljus som nästan bryter igenom molnen.

Tidigt på morgonen, går hemåt. Passerar människor med natten ännu klistrad över ansiktena, men flagnande. Osynliga för dem.

Rötterna till en möjlig framtid? De brutna beatsen och det haltande industriella bruset. Trådar av hat, bitterhet, gömda inuti.

Tåg, spår, klipp, nickar.

Ayhan Aydins musik är gjord på tåg för att höras flygande inuti ett tåg

Fritt översatt från engelska av Johannes Anyuru