Inom ramen för det system av internationella relationer som etablerats runt det kinesiska kejsardömet kunde åtskilliga folk leva tillsammans genom att de ömsesidigt erkände varandras existens. Systemet var som vi har sett beträffande Ryukyuöarna - smidigt och öppet, och japanerna instämde mer eller mindre med detta synsätt. Men som ett svar till det västerländska framträngandet under 1800-talet övergav Japan denna uppfattning och tillägnade sig de nya politiska mönstren från Västerlandet. Utgångspunkten för denna nya ordning var den relation japan skaffat sig med Korea, och som från japanskt håll byggde på en mer eller mindre systematisk nedvärdering av den andra parten. I denna uppfattning om Asiens hierarki som uppkom under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal var Japan i centrum, och kolonierna i periferin skulle bli assimilerade av centrum när de nått tillräckligt nära den ”japanska särarten”. Medan de väntade på denna upphöjelse skulle de koloniserade folken betala för segrarnas beskydd. Det var grundtanken i den japanska kolonialpolitiken.

Det skapades en rangordning mellan folken. De bedömdes efter i vilken grad de accepterade den japanska livsstilen som norm. Denna geografiska indelning blev tydlig i den starkare eller svagare politiska och sociala kontroll som utövades över folken, efter deras förmåga att underkasta sig det ålagda mönstret.

Territorierna utanför Hondo (Naichi) måste därför ställas under kejserligt beskydd och ”japaniseras”. På japanska heter det kominka, ordagrant ”folkens underkastelse inför kejsarens ansikte”. Okinawa var eller skulle bli assimilerat. Tokyo ville göra detsamma med Taiwan, men medgav att japaniseringsprocessen skulle ta längre tid, eftersom befolkningsstrukturen (kinerser och infödda) där var mer komplicerad. Korea var ett gammaldags, grovt tillyxat Japan som nog en dag skulle återta sin plats och i sinom tid japaniseras. I stort sett var det så man tänkte bland de japanska kolonialismens förespråkare. För att genomföra denna japanisering fanns det ett visst antal åtgärder, mer eller mindre anpassade efter situationen, som syftade till att förvandla de koloniserade folken till ”kejsarens trogna undersåtar”. Japanerna begärde till exempel att det skulle avlägga en trohetsed till kejsaren, man byggde shintoistiska tempel och krävde av folken att de skulle komma dit och vörda de ”exporterade” japanska gudomligheterna.

Denna japaniseringsprocess byggde till stor del på utbildning. På Taiwan, och i Korea och Manchuriet, försökte japanerna förvandla de underkuvade folken till ”kejsardömets undersåtar” genom att låta dem lära sig en moral och en historia som var uppbyggda kring den vördnad och trohet man var skyldig kejsaren som person. Grundstenen var den påtvingade undervisningen i kokugo, ”landets språk”, det vill säga japanska. År 1911 utfördades i Korea ett kejserligt dekret om utbildningen som utgjorde startskottet till den nya kulturpolitik som skulle ”göra koreanerna till ett lojalt sinnat folk”. Efter den koreanska revolten den 1 mars 1919 fastställde ett nytt kejserligt dekret 1922 en elementärundervisning som liksom i Japan omfattade sex år, där man undervisade på landets språk. I de nya skolorna användes därefter japanska läroböcker som i stort sett var identiska med dem som användes i moderlandet. Med 1937 års dekret blev japaniseringen ännu strängare. Naisen ittai, löd det nya officiella slagordet - ”Japan och Korea, en enda kropp”. Nationens (Japans) historia hade till mål att sprida kännedom om grunderna i kokutai (nationens väsen, det mystiska begrepp som låg till grund för den japanska nationalismen), för att fostra en nationell anda hos kejsardömets folk, som var på väg mot japanisering.